Struntprat

Ja, eftersom Y skrivit nedanstående inlägg om hur enkelt livet skulle vara svartvitt. Vitt svart, svart på vitt vill jag bara informera om att mitt liv är svartvitt. Jag är inte färgblind, oh nej, jag har öga för färg och form. Men när man jobbar inom reklambranshen är det svart som gäller. Minimalistisk och en svart dresscode.

Inte för at jag jobbar inom reklambranshen, men jag skulle kunna göra. Jag lever soom att jag gör det. Jag är en sån som sparar i ett år av studiebidraget för att kunna köpa en bärbar mac, har stora nördglasögon, hänger på nått fik på söder (förslagsvis String) och älskar att nämna ord som "Berghs, reklam, jag och trendigt" i samma mening. Jag är en sån som köper canons billigaste systemkamera med standardobjektivet 18-55mm på köpet, sen är jag fotograf. Jag fotar bordskanter och löv och kallar mig kreativ och egen. I min blogg postar jag dagligen bilder som jag googlar frenetiskt för att hitta, bilderna förstår jag inte själv men säger mig se en djupare betydelse.

Egentligen funderar jag över var konsten i att fota ett vitt rum ligger. Jag vill så gärna förstå, så jag ser mig så öppen och så gränsförstörande att jag kör efter konceptet "allt kan vara konst". I själva verket har jag totalt missat att konst inte är vad som helst. Man måste göra det till konst först, sen kan man komma och prata om betydelser på djupare plan.
 
Jag är så egen, unik, spännande, och ja, jaaaaaag jobbar i reklambranschen.

Jag kunde inte bli mer pinsamare.




Jag = fiktiv person.